I en annan del av världen…

När man läser en berättelse som säger sig skildra en verklighet måste man som läsare reflektera över vems verklighet som skildras. Precis som när jag själv berättar hur jag har upplevt en situation är det faktorer som påverkar individens uppfattning av sin verklighet. Personens egna erfarenheter präglar hur h*n ser på sin omvärld, vilket också gör att min bild av verkligheten antagligen inte stämmer helt överens med din.

Ibland får jag som läsare bekräftelse en bild jag redan har, vilket jag har blivit varse angående USA och dess insatser i Irak nu när jag har läst klart En desertörs bekännelse som jag skrev om igår.

Det är en bok jag valde att läsa inte på grund av några som helst litterära kvaliteter, utan för att ämnet intresserar mig. Jag ville på nåt sätt få ännu en bild av Irakkriget, oavsett om den stämde överens med mina förväntningar eller inte. Jag måste säga att jag blev lite överraskad över hur välskriven jag ändå tycker att den är (i jämförelse med andra böcker av samma typ), det finns vissa stycken som både är väl formulerade, samtidigt som innehållet berör oerhört starkt.

Författarens reflektion över sina egna känslor och beskrivningar av enskilda händelser som påverkade hans insikt över hur fel de amerikanska förbanden handlade gör ont att läsa. Vissa skildringar får det att vända sig i magen, medan andra får ögonen att tåras.

”Min moraliska kompass höll på att spåra ur på grund av pressen jag kände som soldat, av att känna sig sårbar och utsatt, och av att inte ha nån fiende att döda. Vi uppmuntrades att ge fienden vad han tålde; i frånvaron av en konkret, påtaglig fiende gav vi oss på den försvarslösa civilbefolkningen. Vi visste att vi inte behövde ansvara för våra handlingar. Rädsla, sömnbrist, för mycket koffein och adrenalin och testosteron tillsammans med befälens ständiga tjat om att alla irakier var våra fiender – alltsammans gjorde det frestande att stjäla, en baggis att misshandla och enkelt att döda. Vi var amerikaner i Irak och vi kunde göra precis vad vi ville.”

Han talar om andra soldaters inställning till vad han, och de, såg och upplevde under sina månader i krigszonerna, men aldrig talar han om att någon annan hade samma tankar som honom själv, vilket väcker mina funderingar. Är det pressen av att befinna sig i ständig otrygghet i det utsatta läge en soldat befinner sig i, den indoktrinering av tankesättet kring irakier som terrorister utan urskiljning eller det faktum att man aldrig gör nåt på eget bevåg utan alltid handlar efter order vilket kanske (eller kanske inte) fråntar den enskilda individen ansvaret för dennes handlingar, som leder fram till den brutalitet som författaren menar fanns hos många av hans medsoldater? Jag vet inte vad jag ska tro, men slås av hur mitt tankesätt i vissa fall liknar Zygmont Baumans teorier kring hur och varför förintelsen under 1930-1940-talen kunde genomföras. (Hans tankar finns publicerade i Auschwitz och det moderna samhället, vilken är mycket läsvärd och intressant ur många vinklar.)  Jag vill helt enkelt inte tro att enskilda soldater är onda, och utan betänkligheter utför ondskefulla handlingar. Jag vill egentligen heller inte tro att det finns mekanismer inbyggda i systemet som påverkar individer till den typen av handlingar, men någonstans måste ju förklaringen finnas. Kanske är den så enkel som att det alltid, i just det här fallet, finns någon överordnad som inte tolererar att bli ifrågasatt, eftersom ordern alltid kommer uppifrån och reprimander alltid riskeras om man inte gör som man blir tillsagd.  Jag hoppas att de som utför dessa hemskheter också har ett samvete, för de har verkligen, oberoende om de handlar på order eller ej, ansvar för sina egna handlingar. Det egna ansvaret för de egna handlingarna kan, enligt mig, aldrig bortförklaras eller lämpas över på andra. Det kan finnas yttre faktorer som påverkar hur du handlar, men att du handlar är alltid ditt, och bara ditt, egna ansvar…

Mycket av det jag har skrivit nu är lösryckta tankar som på nåt sätt har sprungit ur läsandet av den här boken. Kanske lyckas jag samla mig lite bättre för att skriva något mer konkret senare, kanske gör jag det inte. Men jag kan verkligen rekommendera boken, eftersom den ger läsaren en tankeställare vare sig man är för eller mot Irakkriget.