Änklingen

Under gårdagens nästan två timmar på tågen mellan Uppsala och Stockholm hann jag läsa ut Änklingen av Ray Kluun. Det är en stark berättelse om hur en man som nyss förlorat sin fru i cancer flyr in i drog- och sexmissbruk istället för att ta hand om sin dotter och sig själv.  Det är en direkt efterföljare till Kluuns föregående bok En sorts kärlek, som är en gripande kärleksskildring där läsaren får följa Sten, vars fru Carmen har cancer, och hans desperata försök att orka med vardagen och det stora sexbehov han känner (och alltid har haft).

I Änklingen försöker Sten fortsätta leva, men det blir fel. Han tappar bort sig själv bland Amsterdams klubbar och drogmissbruket eskalerar. I samma takt försvinner vännerna och situationen blir ohållbar. Han bestämmer sig för att ge sig ut på en resa tillsammans med den treåriga dottern Luna, för att finna sig själv, ta hand om Luna och komma över sorgen efter Carmen.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Änklingen. Efter En sorts kärlek hade jag höga förväntningar på boken, men dessa levde den inte upp till på långa vägar. Visst, den är fortfarande läsvärd, men i mitt tycke har författaren upprepat sig väldigt mycket. Det finns ett långt parti i mitten som egentligen bara tjänar till att utöka sidantalet utan att ge läsaren någon som helst vidare fördjupning i någonting annat än ytterligare upprepningar. Det är alltså ganska förutsägbart.

Samtidigt är det en intressant utveckling huvudpersonen Sten går igenom, och den sista delen av boken är riktigt fängslande. Tyvärr är språket inte mycket att hänga i julgranen, och jag irriterar mig mycket på det stora antal så kallade wramples (written samples) som kommer från andra böcker eller låttitlar. Ofta är det en mening som säger ganska mycket om huvudpersonens tankar och känslor, och när då den där lilla asterisken indikerar att den kommer från någon helt annan än författaren känns det bara falskt.

Boken gör inte anspråk på att beskriva verkligheten, men är baserad på författarens egna erfarenheter, och på nåt sätt gör wramplesen att det inte känns äkta, utan snarare känns det som om författaren inte orkat anstränga sig för att hitta egna ord för att beskriva situationen. Tråkigt och intetsägande.

Sammanfattningsvis kan sägas att intrycken är blandade. Det finns delar som gör boken läsvärd, samtidigt som vissa detaljer gör att den blir lite jobbig att läsa och bitvis utdragen och tråkigt. Har man läst En sorts kärlek tycker jag att man bör läsa även Änklingen, om inte annat för att knyta ihop de lösa trådarna. Men om man är ute efter en läsupplevelse bör man nog leta någonannanstans…

I en annan del av världen…

När man läser en berättelse som säger sig skildra en verklighet måste man som läsare reflektera över vems verklighet som skildras. Precis som när jag själv berättar hur jag har upplevt en situation är det faktorer som påverkar individens uppfattning av sin verklighet. Personens egna erfarenheter präglar hur h*n ser på sin omvärld, vilket också gör att min bild av verkligheten antagligen inte stämmer helt överens med din.

Ibland får jag som läsare bekräftelse en bild jag redan har, vilket jag har blivit varse angående USA och dess insatser i Irak nu när jag har läst klart En desertörs bekännelse som jag skrev om igår.

Det är en bok jag valde att läsa inte på grund av några som helst litterära kvaliteter, utan för att ämnet intresserar mig. Jag ville på nåt sätt få ännu en bild av Irakkriget, oavsett om den stämde överens med mina förväntningar eller inte. Jag måste säga att jag blev lite överraskad över hur välskriven jag ändå tycker att den är (i jämförelse med andra böcker av samma typ), det finns vissa stycken som både är väl formulerade, samtidigt som innehållet berör oerhört starkt.

Författarens reflektion över sina egna känslor och beskrivningar av enskilda händelser som påverkade hans insikt över hur fel de amerikanska förbanden handlade gör ont att läsa. Vissa skildringar får det att vända sig i magen, medan andra får ögonen att tåras.

”Min moraliska kompass höll på att spåra ur på grund av pressen jag kände som soldat, av att känna sig sårbar och utsatt, och av att inte ha nån fiende att döda. Vi uppmuntrades att ge fienden vad han tålde; i frånvaron av en konkret, påtaglig fiende gav vi oss på den försvarslösa civilbefolkningen. Vi visste att vi inte behövde ansvara för våra handlingar. Rädsla, sömnbrist, för mycket koffein och adrenalin och testosteron tillsammans med befälens ständiga tjat om att alla irakier var våra fiender – alltsammans gjorde det frestande att stjäla, en baggis att misshandla och enkelt att döda. Vi var amerikaner i Irak och vi kunde göra precis vad vi ville.”

Han talar om andra soldaters inställning till vad han, och de, såg och upplevde under sina månader i krigszonerna, men aldrig talar han om att någon annan hade samma tankar som honom själv, vilket väcker mina funderingar. Är det pressen av att befinna sig i ständig otrygghet i det utsatta läge en soldat befinner sig i, den indoktrinering av tankesättet kring irakier som terrorister utan urskiljning eller det faktum att man aldrig gör nåt på eget bevåg utan alltid handlar efter order vilket kanske (eller kanske inte) fråntar den enskilda individen ansvaret för dennes handlingar, som leder fram till den brutalitet som författaren menar fanns hos många av hans medsoldater? Jag vet inte vad jag ska tro, men slås av hur mitt tankesätt i vissa fall liknar Zygmont Baumans teorier kring hur och varför förintelsen under 1930-1940-talen kunde genomföras. (Hans tankar finns publicerade i Auschwitz och det moderna samhället, vilken är mycket läsvärd och intressant ur många vinklar.)  Jag vill helt enkelt inte tro att enskilda soldater är onda, och utan betänkligheter utför ondskefulla handlingar. Jag vill egentligen heller inte tro att det finns mekanismer inbyggda i systemet som påverkar individer till den typen av handlingar, men någonstans måste ju förklaringen finnas. Kanske är den så enkel som att det alltid, i just det här fallet, finns någon överordnad som inte tolererar att bli ifrågasatt, eftersom ordern alltid kommer uppifrån och reprimander alltid riskeras om man inte gör som man blir tillsagd.  Jag hoppas att de som utför dessa hemskheter också har ett samvete, för de har verkligen, oberoende om de handlar på order eller ej, ansvar för sina egna handlingar. Det egna ansvaret för de egna handlingarna kan, enligt mig, aldrig bortförklaras eller lämpas över på andra. Det kan finnas yttre faktorer som påverkar hur du handlar, men att du handlar är alltid ditt, och bara ditt, egna ansvar…

Mycket av det jag har skrivit nu är lösryckta tankar som på nåt sätt har sprungit ur läsandet av den här boken. Kanske lyckas jag samla mig lite bättre för att skriva något mer konkret senare, kanske gör jag det inte. Men jag kan verkligen rekommendera boken, eftersom den ger läsaren en tankeställare vare sig man är för eller mot Irakkriget.

Ett oväntat slut

För ganska många år sedan snubblade jag över en bok som såg verkade ha nästan magnetisk dragningskraft, antagligen inne på nån Pocket Shop innan eller under någon av alla otaliga resor jag ägnade sig åt med viss regelbundenhet på den tiden. Omslaget var ganska intetsägande med två flickor och baksidans text kändes lite sådär,  men av någon anledning lockade den mig ändå.

Från första meningen hade den fångat mig. Jag sträckläste boken, jag sträckläste den igen. Huvudpersonen är en flicka, vars syster är svårt sjuk i cancer. Hennes föräldrar skaffade henne för att hon skulle kunna donera blod från navelsträngen till systern, men fick under hela sin uppväxt fortsätta att hjälpa till när systern fick återfall på återfall. När läsaren möter familjen har hon precis bestämt sig för att sätta stopp för donerandet, och man får följa henne och familjen genom processen med rättsliga förhandlingar, sjukhusbesök och kriser.

Under tidens gång för läsaren följa de olika personernas tankar och känslor, vilket ger den ett djup som är svårt att hitta någon annanstans. Det bidrar till att verkligen dra in läsaren i händelsernas centrum, och om man hittar minsta lilla detalj där man kan identifiera sig med någon av personerna så gör man det. Vilket kan bli väldigt känslomässigt.

Jag har läst den här boken många gånger vid det här laget. Vissa delar kan jag nästan utantill, och vissa meningar är så fantastiskt vackra att jag skulle vilja skriva dem på små lappar och sätta upp överallt bara för att fler ska få ta del av dem. Den lämnar mig aldrig oberörd, och det slutar alltid i tårar. För slutet, som är lika oväntat varje gång, tar mig med storm och river ner mina murar. Varje gång.

Boken är Allt för min syster av Jodi Picoult. Om du vågar låta dig beröras ska du definitivt läsa den!