Änklingen

Under gårdagens nästan två timmar på tågen mellan Uppsala och Stockholm hann jag läsa ut Änklingen av Ray Kluun. Det är en stark berättelse om hur en man som nyss förlorat sin fru i cancer flyr in i drog- och sexmissbruk istället för att ta hand om sin dotter och sig själv.  Det är en direkt efterföljare till Kluuns föregående bok En sorts kärlek, som är en gripande kärleksskildring där läsaren får följa Sten, vars fru Carmen har cancer, och hans desperata försök att orka med vardagen och det stora sexbehov han känner (och alltid har haft).

I Änklingen försöker Sten fortsätta leva, men det blir fel. Han tappar bort sig själv bland Amsterdams klubbar och drogmissbruket eskalerar. I samma takt försvinner vännerna och situationen blir ohållbar. Han bestämmer sig för att ge sig ut på en resa tillsammans med den treåriga dottern Luna, för att finna sig själv, ta hand om Luna och komma över sorgen efter Carmen.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Änklingen. Efter En sorts kärlek hade jag höga förväntningar på boken, men dessa levde den inte upp till på långa vägar. Visst, den är fortfarande läsvärd, men i mitt tycke har författaren upprepat sig väldigt mycket. Det finns ett långt parti i mitten som egentligen bara tjänar till att utöka sidantalet utan att ge läsaren någon som helst vidare fördjupning i någonting annat än ytterligare upprepningar. Det är alltså ganska förutsägbart.

Samtidigt är det en intressant utveckling huvudpersonen Sten går igenom, och den sista delen av boken är riktigt fängslande. Tyvärr är språket inte mycket att hänga i julgranen, och jag irriterar mig mycket på det stora antal så kallade wramples (written samples) som kommer från andra böcker eller låttitlar. Ofta är det en mening som säger ganska mycket om huvudpersonens tankar och känslor, och när då den där lilla asterisken indikerar att den kommer från någon helt annan än författaren känns det bara falskt.

Boken gör inte anspråk på att beskriva verkligheten, men är baserad på författarens egna erfarenheter, och på nåt sätt gör wramplesen att det inte känns äkta, utan snarare känns det som om författaren inte orkat anstränga sig för att hitta egna ord för att beskriva situationen. Tråkigt och intetsägande.

Sammanfattningsvis kan sägas att intrycken är blandade. Det finns delar som gör boken läsvärd, samtidigt som vissa detaljer gör att den blir lite jobbig att läsa och bitvis utdragen och tråkigt. Har man läst En sorts kärlek tycker jag att man bör läsa även Änklingen, om inte annat för att knyta ihop de lösa trådarna. Men om man är ute efter en läsupplevelse bör man nog leta någonannanstans…