Änklingen

Under gårdagens nästan två timmar på tågen mellan Uppsala och Stockholm hann jag läsa ut Änklingen av Ray Kluun. Det är en stark berättelse om hur en man som nyss förlorat sin fru i cancer flyr in i drog- och sexmissbruk istället för att ta hand om sin dotter och sig själv.  Det är en direkt efterföljare till Kluuns föregående bok En sorts kärlek, som är en gripande kärleksskildring där läsaren får följa Sten, vars fru Carmen har cancer, och hans desperata försök att orka med vardagen och det stora sexbehov han känner (och alltid har haft).

I Änklingen försöker Sten fortsätta leva, men det blir fel. Han tappar bort sig själv bland Amsterdams klubbar och drogmissbruket eskalerar. I samma takt försvinner vännerna och situationen blir ohållbar. Han bestämmer sig för att ge sig ut på en resa tillsammans med den treåriga dottern Luna, för att finna sig själv, ta hand om Luna och komma över sorgen efter Carmen.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Änklingen. Efter En sorts kärlek hade jag höga förväntningar på boken, men dessa levde den inte upp till på långa vägar. Visst, den är fortfarande läsvärd, men i mitt tycke har författaren upprepat sig väldigt mycket. Det finns ett långt parti i mitten som egentligen bara tjänar till att utöka sidantalet utan att ge läsaren någon som helst vidare fördjupning i någonting annat än ytterligare upprepningar. Det är alltså ganska förutsägbart.

Samtidigt är det en intressant utveckling huvudpersonen Sten går igenom, och den sista delen av boken är riktigt fängslande. Tyvärr är språket inte mycket att hänga i julgranen, och jag irriterar mig mycket på det stora antal så kallade wramples (written samples) som kommer från andra böcker eller låttitlar. Ofta är det en mening som säger ganska mycket om huvudpersonens tankar och känslor, och när då den där lilla asterisken indikerar att den kommer från någon helt annan än författaren känns det bara falskt.

Boken gör inte anspråk på att beskriva verkligheten, men är baserad på författarens egna erfarenheter, och på nåt sätt gör wramplesen att det inte känns äkta, utan snarare känns det som om författaren inte orkat anstränga sig för att hitta egna ord för att beskriva situationen. Tråkigt och intetsägande.

Sammanfattningsvis kan sägas att intrycken är blandade. Det finns delar som gör boken läsvärd, samtidigt som vissa detaljer gör att den blir lite jobbig att läsa och bitvis utdragen och tråkigt. Har man läst En sorts kärlek tycker jag att man bör läsa även Änklingen, om inte annat för att knyta ihop de lösa trådarna. Men om man är ute efter en läsupplevelse bör man nog leta någonannanstans…

Ett oväntat slut

För ganska många år sedan snubblade jag över en bok som såg verkade ha nästan magnetisk dragningskraft, antagligen inne på nån Pocket Shop innan eller under någon av alla otaliga resor jag ägnade sig åt med viss regelbundenhet på den tiden. Omslaget var ganska intetsägande med två flickor och baksidans text kändes lite sådär,  men av någon anledning lockade den mig ändå.

Från första meningen hade den fångat mig. Jag sträckläste boken, jag sträckläste den igen. Huvudpersonen är en flicka, vars syster är svårt sjuk i cancer. Hennes föräldrar skaffade henne för att hon skulle kunna donera blod från navelsträngen till systern, men fick under hela sin uppväxt fortsätta att hjälpa till när systern fick återfall på återfall. När läsaren möter familjen har hon precis bestämt sig för att sätta stopp för donerandet, och man får följa henne och familjen genom processen med rättsliga förhandlingar, sjukhusbesök och kriser.

Under tidens gång för läsaren följa de olika personernas tankar och känslor, vilket ger den ett djup som är svårt att hitta någon annanstans. Det bidrar till att verkligen dra in läsaren i händelsernas centrum, och om man hittar minsta lilla detalj där man kan identifiera sig med någon av personerna så gör man det. Vilket kan bli väldigt känslomässigt.

Jag har läst den här boken många gånger vid det här laget. Vissa delar kan jag nästan utantill, och vissa meningar är så fantastiskt vackra att jag skulle vilja skriva dem på små lappar och sätta upp överallt bara för att fler ska få ta del av dem. Den lämnar mig aldrig oberörd, och det slutar alltid i tårar. För slutet, som är lika oväntat varje gång, tar mig med storm och river ner mina murar. Varje gång.

Boken är Allt för min syster av Jodi Picoult. Om du vågar låta dig beröras ska du definitivt läsa den!